Högskolan i Skövde

Bakgrund: Antalet personer med demenssjukdom beräknas fördubblas till år 2050. Att leva med demens gör att det som tidigare varit känt successivt förlorar sin mening. Vården ska vara personcentrerad och levnadsberättelsen kan fungera som ett verktyg för att stödja, trösta och bemöta patienten.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka omvårdnadspersonalens uppfattning om förekomsten av personcentrerad vård och uppfattningen om hur levnadsberättelsen används inom demensenheter på särskilt boende.

Metod: Studien genomfördes som en kvantitativ tvärsnittsstudie. Data från omvårdnadspersonal (n=75) från sex vårdenheter samlades in genom en webbenkät och analyserades genom beskrivande och jämförande statistik.

Resultat: Resultatet visade att förekomsten av personcentrerad vård skattades som hög. Majoriteten av de boende hade en levnadsberättelse, vilken används för att anpassa vården utifrån den boendes förutsättningar, vanor och önskemål. Vidare framkom att ett strukturerat arbete med att samla in livshistorien fanns och att majoriteten ställde sig positiva till en digitaliserad levnadsberättelse.

Konklusion: Studien antyder att ett förbättrat arbete med levnadsberättelsen kan ge positiva effekter för en personcentrerad vård och att en digital levnadsberättelse tros kunna öka tillgängligheten. Specialistsjuksköterskan behöver öka medvetenheten kring levnadsberättelsens betydelse för personcentrerad vård och hur patientens livsvärld kan synliggöras genom levnadsberättelsen.

Background: The number of people living with dementia is expected to double by 2050. What was previously known gradually loses meaning when living with dementia. Person-centered care is fundamental, and using patients’ life story can help support, comfort, and address needs.

Aim: The aim of this study was to explore the staff’s perception of life story work and the use of person-centred care at residential care units.

Method: A cross-sectional design was used. Data from nursing staff (n=75) from six care units were collected through a web-based survey. The data were analyzed through descriptive and comparative statistical analyses.

Findings: The prevalence of person-centred care was estimated high. Most residents have a life story, used to adapt the care based on the resident’s needs and preferences. There is a structured way of collecting the life story. The majority supported the idea of digitized life stories.

Conclusion: This study indicates that the use of life stories could have positive impacts on person-centred care and a digital life story is believed to improve accessibility. The specialist nurse need to continue raising awareness of the life story's significance for person-centered care and how the patients’ life world can be made visible through it.