Högskolan i Skövde

Syftet med studien var att analysera sambandet mellan upplevd social inkludering och individers villighet att rapportera brott, samt huruvida detta samband modererades av rapporterad tystnadskultur och boendekontext. Studien baserades på en kvantitativ enkätundersökning genomförd bland myndiga individer i Skaraborg, med ett ickesannolikhetsbaserat bekvämlighetsurval bestående av 107 deltagare. Deltagare rekryterades genom kontakt med kommuner i Skaraborg, där fyra kommuner distribuerade enkäten via kommunanställda och lokala verksamheter. Rekrytering skedde även via författarnas sociala medier och lokala Facebookgrupper. Data analyserades med hjälp av enkla och multipla regressionsanalyser, inklusive analyser av interaktionseffekter.

Resultatet visade ett signifikant samband mellan upplevd social inkludering och individers villighet att rapportera brott. Dock framkom inga tydliga modererande effekter av rapporterad tystnadskultur eller boendekontext. Slutsatsen var att upplevelsen av social inkludering är relaterad till individers villighet att rapportera brott, vilket tyder på att individer som upplever en högre social inkludering också har en högre villighet att rapportera brott.

Studiens praktiska nytta ligger i att resultaten kan användas som underlag för policyutveckling inom brottsförebyggande arbete. Insatser bör fokusera på flera nivåer samtidigt för att stärka social inkludering, delaktighet och tillhörighet, vilket kan främja individens känslor av trygghet och tillit, samt i sin tur öka villigheten att rapportera brott.

The aim of the study was to analyze the correlation between perceived social inclusion and individuals’ willingness to report crime, as well as whether this correlation is moderated by a reported culture of silence and residential context. The study was based on a quantitative survey conducted among adults in Skaraborg, with a non-probability convenience sample of 107 participants. Respondents were recruited through contact with municipalities in Skaraborg, where four municipalities distributed the questionnaire through municipal staff and local community services. Additional recruitment was conducted through the authors’ social media channels and local Facebook groups. The data were analyzed using simple and multiple regression analyses, including tests of interaction effects. 

The results showed a significant correlation between perceived social inclusion and individuals’ willingness to report crime. However, no clear moderating effects of a reported culture of silence or residential context were found. The conclusion was that the experience of social inclusion is related to individuals’ willingness to report crime, suggesting that individuals who experience higher levels of social inclusion are also more willing to report crime. 

The practical value of the study lies in the fact that the results can be used as a basis for policy development in crime prevention work. Efforts should focus on multiple levels simultaneously to strengthen social inclusion, participation, and belonging, which may promote individuals’ feelings of safety and trust, and in turn increase the willingness to report crime.