Högskolan i Skövde

Bakgrund: Sjuksköterskor möter i sitt arbete patienter som är utsatta för våld i nära relation. Trots detta upplever våldsutsatta personer att hälso- och sjukvården brister i bemötandet och i förmågan att identifiera våldsutsatthet.

Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta patienter som utsätts för våld i nära relation.

Metod: En allmän litteraturöversikt baserad på både kvantitativa och kvalitativa studier.

Resultat: Sjuksköterskor efterfrågar ökad utbildning och ett stärkt organisatoriskt stöd i arbetet med våldsutsatta patienter. Trots ett uttalat engagemang upplever de en otillräcklig kunskapsnivå inom området. Vidare framhålls behovet av tydligare riktlinjer för omhändertagandet av våldsutsatta. Sjuksköterskor framhåller även vikten av kollegialt stöd, då arbetet med denna patientgrupp kan innebära en betydande emotionell belastning.

Konklusion: Studiens resultat visar att sjuksköterskor erfar betydande hinder i mötet med patienter som utsätts för våld i nära relation, i form av bristande kunskap, otydliga riktlinjer och emotionell belastning. Dessa erfarenheter synliggör att tydligare riktlinjer, ökat organisatoriskt stöd och utökad utbildning krävs för att stärka omvårdnaden. Sjuksköterskor har en central roll i identifieringen av våldsutsatta patienter, vilket förutsätter adekvat kompetens och ett lyhört förhållningssätt. Om dessa patienter inte identifieras riskerar de att kvarstå i en situation präglad av fortsatt lidande.

Background: Nurses’ encounter patients who are exposed to domestic violence in their work. Despite this individuals subjected to such violence perceive that healthcare services are deficient in their treatment and in the ability to identify exposure to violence.

Aim: To describe nurses’ experiences of encountering patients who are exposed to domestic violence.

Method: A general literature review based on both quantitative and qualitative studies.

Findings: Nurses’ call for increased education and stronger organizational support in their work with patients exposed to violence. Despite a clear commitment, they report an insufficient level of knowledge in this area. Furthermore, the need for clearer guidelines for care of patients exposed to violence is emphasized. Nurses’ also highlight the importance of collegial support, as working with this patient group can entail a significant emotional burden.

Conclusion: The study’s result show that nurses’ experience significant barriers when encountering patients exposed to intimate partner violence, including lack of knowledge, unclear guidelines and emotional strain. These experiences highlight the need for clearer guidelines, increased organizational support and expanded education to strengthen nursing care. Nurses’ play a central role in identifying patients subjected to violence, which presupposes adequate competence and a responsive, empathetic approach. If these patients are not identified, they risk remaining in a situation characterized by continued suffering.