Högskolan i Skövde

Background: The ongoing shift in healthcare from hospital settings to care in the home reflected in the Good and Close Care reform indicates that newly graduated nurses will increasingly provide care for older persons in their own homes. Person-centred care, which underpins this integrated reform, depends on understanding the patient as a person by adopting their perspective. However, sustaining such care within a highly specialised health system remains challenging. Nursing students may feel unprepared for, and lack motivation to engage in, the care of older persons. In addition, age-related stereotypes within society and among care providers present further barriers.

These challenges highlight the need for didactic strategies that strengthen students’ knowledge of person-centred care for older persons. Age-suit simulation, which promotes perspective-taking by allowing participants to ‘walk in an older person’s shoes’, has been shown to enhance empathy and improve attitudes. However, previous research has made limited use of age suits and has rarely simulated the oldest age group (85+). Moreover, earlier studies have often overlooked realistic home environments and have lacked both longitudinal evaluation and a clear theoretical foundation.

Aim: The overall aim of this thesis was to study nursing students’ experiences of an age-suit simulation intervention grounded in experiential learning within a home environment.

Method: The four studies employed different research designs. Studies I and IV were quantitative. Study I used a quasi-experimental pre-test–post-test design with a control group, while Study IV adopted a longitudinal design. Differences between groups were analysed using the Mann–Whitney U-test, and multiple regression analysis was applied to examine effects over time. Studies II and III adopted qualitative, inductive designs. Study II was based on group interviews conducted during reflection seminars and employed reflexive thematic analysis. Study III was an observational study in which the data were also analysed using reflexive thematic analysis.

Results: Participation in the age-suit simulation had a significant effect on increasing scores on the Perspectives on Caring for Older Patients-Short Form (PCOP-SF) both immediately after the simulation and throughout the remainder of the nursing programme. This indicates that the intervention enhanced students’ favourable perspectives towards caring for older persons. Female sex and a greater number of years of prior work experience were also associated with reporting more favourable perspectives, as measured using the PCOP-SF. Students reported that the age-suit simulation increased their awareness of the vulnerability and loneliness that older persons may experience when living with various impairments. The embodied experience of the physical, psychological, and social impacts of ageing served as an important reference point in students’ post-simulation reflections. As highlighted in the findings, students’ new insights and understandings were often related to key concepts of person-centred care, such as preserving dignity and autonomy by being patient, allowing sufficient time in care situations, and getting to know and focusing on what matters to the person. The home environment, including the use of welfare technology, was described by students as presenting both potential risks—such as fall hazards or technology that is not suited to the individual—and opportunities, as an accessible home could alleviate some of the challenges associated with living with impairments. A prominent finding concerned the impact of impaired vision, which was explored further when students simulated the roles of a blind person and an attendant. During these simulations, two distinct approaches to collaboration were observed: students either adapted to one another’s limitations or became distant from each other. In both approaches, a key influencing factor was students’ ability and motivation to establish and maintain effective verbal and non-verbal communication.

Conclusions: This thesis revealed that students who participated in the age-suit simulation held more favourable attitudes towards caring for older persons compared to those who did not participate. The findings support the timing of the intervention in the second year of a three-year programme. In this study, the age suit was employed as a geriatric suit, which may account for the immersive and challenging nature of the experience. The results also provide support for using experiential learning theory as a framework for age-suit simulation, as the outcomes align with the concepts of the learning cycle. In particular, students perceived the simulation as an extraordinary experience that prompted reflection and critical thinking, leading to new insights and understanding. As demonstrated in the findings and discussed in this thesis, the age-suit simulation particularly drew students’ attention to a heightened sense of vulnerability, including experiences of isolation and loneliness. Another perspective on vulnerability emerged from dependence on a healthcare system in which personhood is often overlooked. Students further reported that the simulation influenced their anticipated clinical practice. In particular, the importance of being patient, allowing sufficient time, and being fully present was highlighted as a key takeaway from the simulation, essential for preserving dignity and autonomy when caring for older persons.

Bakgrund: God och nära vård innebär ett nytt perspektiv - att ställa om från organisation till person. Målet är att ge en nära, samordnad och personcentrerad vård som bidrar till en helhetssyn på människan vilket är särskilt gynnsamt för hälsan bland äldre personer som kan leva med flertalet olika och långvariga hälsoproblem vilket leder till komplexa vårdbehov. Förskjutningen av ansvar mot primär och kommunal vård innebär också att framtidens sjuksköterskor i större utsträckningen kommer att möta och vårda äldre personer i hemmet. Det finns dock utmaningar i att sjuksköterskestudenter kan känna sig oförberedda och omotiverade att vårda äldre personer. Vidare är ålderism ett problem som inte bara genomsyrar samhället men även hälso-och sjukvården och blivande sjuksköterskor. Det är därför viktigt att möta dessa utmaningar redan i sjuksköterskeutbildningen genom att utveckla nya didaktiska strategier så som simuleringen i äldredräkt. Denna simulering bygger på att studenten skiftar perspektiv och får en glimt av hur det kan vara att som en äldre person leva med olika åldersrelaterade hälsoproblem, viket i tidigare forskning visat sig kan stärka studentens empati och förståelse. Dock saknar tidigare studier kontexten av en hemlik miljö, teoretisk grund samt långvariga effekter av simulering i äldredräkt. Vidare har äldredräktens funktion ofta begränsats till att simulera det normala åldrandet och därmed inte inkluderat hälsoproblem som är vanligt bland personer över 85 år.

Syfte: Det övergripande syftet i denna avhandling var att studera sjuksköterskestudenters erfarenheter av en intervention med simulering i äldredräkt baserad på erfarenhetsbaserat lärande i en hemlik miljö.

Metod: Avhandlingens fyra studier omfattar olika design. I studie I tillämpades kvantitativ metod med en pretest-posttest design och en kontrollgrupp. Studie IV var också kvantitativ och inkluderade en kontrollgrupp i en longitudinell design. Skillnader mellan grupper analyserades genom Mann Whitney- U test. Multipel regressionsanalys tillämpades för att observera effekten över tid. Studie II baserades på gruppintervjuer från reflektionsseminarium och analyserades genom reflexiv tematisk analys. Studie III var en observationsstudie där video-data analyserades genom reflexiv tematisk analys.

Resultat: Studenter som deltog i interventionen förbättrande sina resultat i utfallsmåttet Perspectives on Caring for Older Patients - PCOP-SF både på kort och lång sikt, jämfört med kontrollgruppen. Att vara kvinna, äldre och ha mer än två års yrkeserfarenhet var signifikanta faktorer som var förenade med mer gynnsamma perspektiv på att vårda äldre personer. Simuleringen äldredräkten innebar ett förkroppsligat lärande som infattande både fysiska, psykologiska och sociala dimensioner av att leva med olika hälsoproblem och funktionsnedsättning. Resultaten visar att denna erfarenhet var en viktig utgångspunkt i studenters reflektioner som ökade deras insikt och förståelse för den utsatthet och ensamhet en äldre person kan uppleva i sin vardag. Studenterna beskrev att simuleringen även ökat deras fördjupning och förståelse av personcentrering i och med att vara närvarande, lära känna och ta sin tid med den äldre personen, bevara integritet och autonomi. Dessa var viktiga aspekter stundetern såg sig kunna integrera i klinisk praxis. Resultatet visar även att studenterna fick ett nytt perspektiv på hemmet som vårdmiljö där välfärdsteknologi sågs både som en möjlighet för personcentrering men även en fara för integritet och autonomi tekniken inte var anpassad efter individuella behov. Ett viktigt resultat var stundernas känsla av nedsatt syn som det värsta bland alla hälsoproblem. Synnedsättning studerades mer specifikt i sammanhanget av att vara en blind äldre person och att vara en äldre person som ledsagar den blinda. Resultatet visar att studenterna tog sig an dessa roller på två helt skilda sätt av att antingen samarbeta och arbeta tillsammans eller att fokusera på de egna behoven och bli allt mer distanserande från varandra. En avgörande aspekt i denna simuleringen och vilka roller som studenterna antog observerades som deras förmåga till verbal och icke verbal förmåga att kommunicera med varandra.

Konklusion: Denna avhandling visar på att stundeter som genomgått simulering i äldredräkt har mer gynnsamma perspektiv på att vårda äldre personer än stundeter som inte genomförde simuleringen. Avhandlingen ger även stöd för att andra året i sjuksköterskeprogrammet är en relevant tidpunkt att genomföra interventionen. Som denna avhandling visar användes äldredräkten som en geriatrisk äldredräkt vilket kan förklara att simuleringen blev särskilt uppslukande och utmanande för studenterna. Resultaten ger stöd för att simulering i äldredräkt lämpar sig att genomföra som en didaktisk strategi baserat på erfarenhetsbaserat lärande. Mer specifikt, upplevelsen i interventionen är förenligt lär-cykelns extraordinära upplevelse som en förutsättning för att fördjupa lärandet genom reflektion och tanke. Som påvisats i resultat och genom diskussion in denna avhandling, förefaller simulering i äldredräkt specifikt göra studenterna uppmärksamma på utsatthet vilket inkluderade olika perspektiv på ensamhet. Ett av dessa perspektiv var utsatthet i förhållande till ett hälso- och sjukvårdsystem som saknar personcentrering. Simuleringen hade även implikationer för studenternas fortsatta kliniska verksamhet, mer specifikt att vara närvarande, tålmodig och ta sin tid sågs som särskilt viktigt för att bevara värdighet och autonomi hos den äldre personen.