Högskolan i Skövde

I sin Nobelföreläsning 2024 beskriver Han Kang det identitetsutbyte som sker mellan författaren och romanen under skrivandets mest intensiva fas. Kortfattat kan man säga att det privata jaget byts ut mot romanen i en oförklarlig process: Författaren upphör att vara människa och blir roman. Men det är inget offer att ge upp sin identitet, utan ett sätt att vistas i en annan del av sig själv där både språket och de frågor som det aktuella skrivprojektet rymmer är mer angelägna än den vanliga verkligheten. Skrivande framstår därmed som ett existentiellt arbete mer än en reell praktik. Det öppnar förstås för frågan om man kan lära sig skriva skönlitteratur? Kan man lära sig att bli en annan, ett annat? 

Mitt paper ”Kan man lära sig skriva skönlitteratur? ” kommer att handla om utmaningar och paradoxala metoder i undervisning i skrivande och kreativa processer på ett program som Game Writing, där det kreativa alltid finns som en underström och förutsättning men där programmets struktur i hög grad lägger emfas på teknisk kompetens och där skrivande och dramaturgi löper risken att bli en fråga om verktyg för något annat än sitt eget ämne. Jag rör mig kring hur undervisning i skrivande under korta intensiva perioder med ”verktygslådan” i centrum ändå kan förmedla en förståelse för skrivande som fördjupar studentens intresse och engagemang för ämnet som studentens eget i första hand: skrivande kan vara både lekfullt och allvarligt men i slutändan måste det komma ur en vilja att förändra något i världen. 

Den metod jag själv tillämpar kan närmast beskrivas som ”paradoxens” och förmedlar att hur mycket jag som lärare än må försöka implementera ”regler” för skrivandet är mitt syfte trots det att studenterna också ska våga bryta desamma. Vara olydig. Varför det? För att, med Ola Nilssons ord: ”Det verkligt intressanta med det konstnärliga skrivandet är att det inte verkar finnas några regler. Man kan inte säga att ett litterärt verk måste se ut på ett visst sätt. För varje sådant påstående finns det ett litterärt verk som motbevisar påståendet. Man kan inte heller säga att man måste gå till väga på ett visst sätt när man skriver, för det finns lika många sätt att skriva konstnärligt på som det finns författare och varje gång en ny författare föds, så föds också ett nytt sätt att gå till väga.” (Landet innanför, Bokförlaget Korpen, 2020 red. Karin Brygger och Stefan Karlsson). 

Mitt bidrag är uppdelat i första del som handlar om skrivande som upptäcktsresa och en andra som fokuserar på kurs-situationen och textsamtalet. Det betyder att andra delen svarar på den fråga som mycket väl skulle kunna uppstå efter första delen: Varför gå på en kurs om det inte finns regler? Eller: Varför undervisa i skrivande om det ändå inte finns några vedertagna tillvägagångssätt som är de rätta? 

Mitt paper (redan skrivet) kommer att hänvisa till källor Michael Focault, Ola Nilsson, Han Kang, Marguerite Duras.