Affirming Alan Liu’s concept of digital epistemology (2014), it is suggested in this article that media archaeological and pedagogical approaches be applied to both digital culture and the humanities more general. The concept of digital epistemology discussed here suggests that the historical curriculum should be revised, since «the digital» – understood as a perspective, or a lens (Lindhé 2013; O’Gorman 2006) – shifts our focus in the treatment of historical topics and aesthetics.Consequently, in this article it is argued that the answers to the epistemological and pedagogical challenges of today lie not just in digital tools and devices, but also in premodern and early modern modes of thought. By combining digital perspectives with premodern or early modern modes of thought we arrive at a deautomatization (Shklovsky 1917; Agrell 1997) of our own digital, pedagogical and theoretical present, as well as of our relation to cultural history and aesthetics.
Den här texten tar sin utgångspunkt i en tankeform som går under benämningen digital epistemologi. Grundtanken är att de digitala verktyg och uttryck vi omger oss med innebär ett radikalt skifte i hur vi uppfattar och hanterar den information vår omgivning består av – konsekvensen av detta borde vara att vi måste finna nya sätt att kommunicera vår kunskap om omvärlden, såväl den samtida som den historiska. Textens poäng är att svaren på de nya epistemologiska och pedagogiska utmaningarna kan sökas inte bara i digitala hjälpmedel utan också i för- och tidigmoderna estetiska kunskapsformer, som i den digitala tidsåldern kan aktualiseras på nytt. Därmed åstadkoms en desautomatisering såväl av vår samtida digitala kultur som av vårt sätt att närma oss kulturhistoria och estetik.