En revisors uppgift är att granska företags redovisning, samt kontrollera att styrelse och VD sköter bolaget på ett korrekt sätt. En revisor måste alltid arbeta enligt god revisorssed och en aspekt i detta är deras oberoende. En revisor har, både enligt lag och i rekommendationer tystnadsplikt. Att bryta tystnadsplikten kan leda till rättsliga konsekvenser, såsom skadestånd. Dock finns situationer då en revisor inte bara kan, utan ska kringgå tystnadsplikten. Denne har i specifika fall upplysningsplikt, ett exempel på detta är om det uppkommer fel och brister i en reviderad årsredovisning. Denna anmälningsplikt gäller även vid brottslig verksamhet.
Lagen om anmälningsplikt kom 1999 och mötte då stark skepticism från revisorer. Enligt en undersökning säger 80 procent av en grupp revisorer att de vill vara säkra till minst 75 procent innan de anmäler brottsmisstanke (Larsson, 2004).
Det är en stor uppgift som revisorer har, att säkerställa den ekonomiska information som bolagen lämnar ut till allmänheten. Det är väldigt viktigt att revisionsberättelsen som revisorn lämnar ifrån sig är pålitlig.
Då en revisor har kravet att slå larm när en årsredovisning inte är i sin ordning uppstår en problematik då revisorn inte är hundra procent säker på sin sak. Detta på grund av att denne då riskerar att bryta mot tystnadsplikten. En revisor har stort inflytande och makt att smutskasta företag om denna väljer att slå larm om eventuella brott.
Problematiken ligger i, när gäller vad, om situationen inte är självklar? Vilken plikt väljer revisorn i första hand att vara lojal mot? Tystnadsplikten eller anmälningsplikten? Det är först och främst det som denna uppsats ska söka svar på. Hur ser en revisor på dilemmat i tystnadsplikten kontra upplysningsplikten?
Revisorerna verkar inte särskilt bekymrade att det skulle komma att uppstå ett dilemma kring tystnadsplikten kontra anmälningsplikten. Dock verkar revisorer överlag vara relativt måna om att i alla lägen hålla på tystnadsplikten och att anmäla brott ofta endast sker då revisorn är i stort sett hundra procent säker på att brott begåtts.
2013. , p. 39