De dynglevande skalbaggarna är en stor tillgång för naturen och för människan. Dyngbaggarna lever både i skogen och på öppna marker och bryter ner spillning från såväl vilda som tama djur. En stor del av de dynglevande skalbaggarna tillhör gruppen bladhorningar (Scarabaeidae) och hela 29 arter av totalt 61 är med på den svenska rödlistan. För att ta reda på hur dyngbaggefaunan ser ut på en ekologisk gård i Tämta, Västra Götalands län, gjordes inventeringar vid tre tidpunkter under sommaren 2009. Varje inventeringstidpunkt bestod av två delinventeringar, en på öppen betesmark och en på betesmark i skog, detta för att se om det fanns några skillnader i artantal och om det var samma arter på de olika habitaten. De båda habitaten betades under perioden av nötkreatur. Samtliga skalbaggar samlades in för att sedan artbestämmas på labb och sammanlagt påträffades 13 olika arter varav en av dem, streckdyngbaggen (Aphodius merdarius), finns med på rödlistan som starkt hotad.

Av de 13 arter som hittades återfanns 11 av dem på den öppna betesmarken jämfört med skogsmarkens 9 arter. Antalet individer varierade vid de olika tidpunkterna och även om skogsbetesmarken hade fler arter under augustiinventering var det fler individer vid motsvarande inventering på den öppna betesmarken, vilket tyder på en större täthet på de öppna markerna. Flest individer var det på den öppna betesmarken under juli månad. Slutsatsen jag drar av resultaten, med stöd från tidigare studier, är att lokalernas utformning och läge har stor betydelse för dyngbaggarna, men kanske än viktigare för deras levnad och överlevnad är tillgången på bra substrat för boplats och föda och hur platsen i fråga är solexponerad.