I denna rapport behandlas en strategi för systemutveckling som kallas för evolutionär prototyping. Evolutionär prototyping innebär att utveckla system i inkrementella bitar där system får växa till ett driftsystem för vidare evolution. Det finns också andra former av prototyping som explorativ, experimentell och kooperativ prototyping där prototyperna kastas bort och ett nytt system konstrueras. Många metodologier finns för att stödja processen att utveckla informationssystem. På grund av tillgången till CASE-verktyg och fjärde generationens utvecklingsverktyg har evolutionär prototyping blivit allt mer populärt i praktiken. Frågan som driver undersökningen är: Hur hanteras evolutionär prototyping i metodologier för systemutveckling? För att svara på denna fråga analyseras metodologierna RAD och DSDM med litteraturstudier. Metodologiernas perspektiv, arbetsmodell och intressentmodell beskrivs och analyseras. I metodologierna finns rekommendationer vad gäller faser, kontrollmekanismer, användarmedverkan, konstruktion och installation vilka har koppling till evolutionär prototyping. Metodologierna är överens om många rekommendationer som konstant användarmedverkan, mindre team och att bygga väl strukturerade prototyper. Det förekommer skillnader i metodologiernas perspektiv som gör att det också finns viktiga kontraster, så som hur metodologierna ser på leveranser och utnyttjandet av CASE-verktyg