Genforskningen har koncentrerat sig på att urskilja vilka gener som påverkar eller skapar vilka beteenden och tendenser. Det finns till exempel en enda gen SRY, som möjliggör förekomsten av manligt biologiskt kön (Mukherjee, 2018). Det finns en gen FOX P2 som har med språkförmågan att göra. Men det finns tusen andra gener som också har med manligt kön och/eller språkförmåga att göra, som tillåter eller förhindrar manligt kön att uppstå i en viss individ, som hindrar eller tillåter en viss individ i en viss familj med FOX P2 att kunna utveckla normalt tal. Forskningen kring relationer mellan gener och beteenden och fysiologiska egenskaper pågår globalt. Ovan nämnda exempel är två av tusentals.
Relationerna mellan gener är komplexa; en viss genuppsättning kan inte förutsäga visst beteende med precision. Ändå har till exempel den intensiva adhd-debatten präglats mycket av just behovet att konstatera vissa beteenden och tendenser som bestämda och givna ”av naturen”. I fallet adhd gäller dessutom att man hittills inte har intensivstuderat eller spårat avvikelser på gennivå.
Neurofysiologin rymmer numera mycket kunskaper om relationen mellan specifika gener och specifika egenskaper. Exempelvis visar autism och Aspberger specifika drag i nervcellerna. Hos personer med autism är enligt vissa studier de trådar som förbinder nervcellerna kortare än hos den fysiologiska normalindividen, och genen FOXP2 är frånvarande hos individer med vissa svårigheter i språklärande. Men hos adhd finner man inte neurofysiologiska särdrag.