Denna studie syftar till att undersöka vilka svårigheter högstadielärare upplever i distansundervisningen där digitala verktyg används. Studiens syfte är att undersöka vad som anses vara problematiskt med användningen av digitala verktyg när lärare och elever inte befinner sig på samma fysiska plats. För att skapa en god grund för läsaren presenteras en bakgrund där den rådande situationen kring pandemin Covid-19 och dess utveckling presenteras. I bakgrunden behandlas även den övergång som gjorts från det traditionella klassrummet till distansundervisning, vad digitala verktyg är, innebörden av digital kompetens, IKT i undervisningen samt olika typer av kommunikation. För att stärka studiens syfte ytterligare presenteras också delar från den tidigare forskning som gjorts inom ämnesområdet. Den insamling av data som gjort i studien är en fallstudie med en kvalitativ ansats där 10 högstadielärare intervjuats gällande ämnet digitala verktyg i distansundervisningen. Studien visar att lärare upplever de digitala verktygen som används idag som problematiska. Lärarna i fråga anser att de digitala verktygen inte är anpassade efter undervisningen syfte. De 10 intervjuer som genomförts mynnar ut i 3 huvudsakliga problemområden; kommunikation, uppkoppling och verktygets struktur som samtliga bearbetas i studiens analys. Studien visar att de digitala verktygen som idag används i distansundervisningen inte uppfyller de kriterier som lärare och skola har. Den bristande kommunikationen försvårar lärarnas arbete, gör undervisningen långsammare och komplicerar feedback. Uppkopplingsproblematiken skapar frustration och ett sämre lärande hos eleverna samtidigt som de digitala verktygens struktur anses vara svag och inte anpassad efter den hela massan.