Högskolan i Skövde

Bakgrund: Då en patient drabbas av långvarig sjukdom som Diabetes typ 2 uppstår ett behov av kunskap för att hantera sin sjukdom. Tidigare forskning visar att gruppundervisning till patienter med diabetes typ 2 sänker HbA1c vilket i sin tur minskar risken för komplikationer. Problemet är att alla inte erbjuds grupputbildning och ett annat problem är att en betydande andel tackar nej till erbjuden utbildning. Syfte: Syftet var att beskriva uppfattningar om gruppundervisning hos patienter med diabetes typ 2 som valt att avstå erbjuden gruppundervisning. Metod: Nio semistruktuerade intervjuer analyserades med en fenomenografisk metod. Intervjuerna analyserades genom sju steg för att få fram uppfattningar om hur patienter med diabetes typ 2 som valt att avstå erbjuden gruppundervisning resonerar. Resultat: Analysen resulterade i två kvalitativt skilda beskrivningskategorier sett ur ett patientperspektiv: en möjlighet att dela erfarenheter med andra i samma situation men med risk att ”blotta” sig själv och sin sjukdom i en grupp med okända samt att formen för lärande och kunskap inte är anpassat till patientens specifika behov och prioriteras inte då sjukdomen inte uppfattas som allvarlig. Konklusion: En möjlig förståelse av resultatet är att gruppundervisning inte passar alla utan en variation av former för undervisning krävs så att patienter kan få den undervisning som de själva uppfattar som kunskapsgivande, i passande tid och form.

Background: When a patient suffers from long-term illness such as type 2 diabetes, there is a need for knowledge to deal with their illness. Earlier research shows that group education for patients with type 2 diabetes is of significance for, among other things, HbA1c, which in turn reduces the risk of complications. However, the main problem with group education is that not all patients are offered to participate and that a significant percentage of those that are invited to group education sessions decline the offer. Aim: The purpose was to describe perceptions of newly diagnosed patients with type 2 diabetes to refrain from offering group instruction. Method: Nine semi-structured interviews have been analysed by using a phenomenographic approach. The interviews were analysed through seven steps to unveil the perceptions of group education in people with type 2 diabetes which chose to renounce the offered group education. Results: The analysis resulted in two different categories of descriptions seen from a patient perspective: an opportunity to share experiences with others in the same situation but with the risk of “exposing” themselves and their illness in a group with unknown and the form of learning and knowledge is not adapted to the person´s specific needs and is not prioritized when the disease is not perceived as serious. Conclusion: A possible understanding of the result is that group education does not suit everyone but a verity of form of education are required so that the patients can get the education that themselves perceive as giving knowledge, in appropriate time and form.