I flera så kallade empathy games används författaren som en berättarteknik för att övertala spelaren om att narrativet är grundat på verkligheten. Gemensamt för dessa spel är att syftet med dem är att få spelaren att känna empati eller få en ökad förståelse. Om författaren kan användas för att få spelaren att känna empati undersöks därför i detta arbete med hjälp av två textbaserade spelartefakter och frågeställningen lyder som följande: hur upplever spelaren empati i ett narrativ när författaren är närvarande respektive när den inte är det? Dessa spelartefakter testades av tre respektive fyra informanter under observation. Informanterna intervjuades sedan och datan som samlades in kunde analyseras och jämföras. Slutsatser som kunde dras var att de som spelade prototypen med en påstådd verklig författare som berättare, istället för en fiktiv sådan, hade en starkare reaktion. Denna vetskapen skulle till exempel lämpa sig vid skapandet av spel som är tänkta att informera om stigmatiserade samhällsgrupper.