Högskolan i Skövde

I förskolans läroplan beskrivs att pedagoger ska lägga stor vikt vid att uppmuntra varje barn till att utveckla sitt språk. Under verksamhetsförlagda delar av utbildningen och arbete på förskolor har vi sett att små barn ibland får stå åt sidan för att gynna verksamhet för äldre barn. Att låta barn utveckla sitt språk med stöd av pedagoger och en social miljö är något som påverkar oss resten av livet. Att behärska språket är en nödvändighet i samhället. Syftet med studien är att synliggöra verksamma pedagogers arbete med ett- till treåringars språkutveckling i förskolan. Studien syftar vidare till att påvisa eventuella skillnader i språkligt bemötande ur genusperspektiv. Studien är kvalitativ och bygger på fyra observationer och fyra intervjuer, vilka är genomförda på två olika förskolor. Resultatet presenterar pedagogers arbetssätt och tankar bakom arbetet med språkutveckling, vilka möjligheter respektive hinder de ser och deras tankar bakom bemötande av flickor och pojkar ur språkutvecklingsperspektiv. I resultatet framkom att pedagogerna arbetar med språket på många sätt på förskolan, till exempel genom samlingar, vardagliga möten med barnen och genom att minska barngrupperna för att få mer tid för varje barn. I arbetet med språket ser pedagogerna möjligheter att använda sig av samlingen som pedagogiskt redskap men även utnyttja de vardagliga mötena. Pedagogen själv kan vara ett hinder om inte tiden finns för samtal med barnen då en viktig del av språkstimulansen går förlorad. Vissa pedagoger ser inga hinder alls för språkutvecklingen. Beträffande eventuell skillnad i bemötande gentemot flickor och pojkar visar resultatet att pedagogerna inte gör någon märkbar skillnad utan de alla har värderingen att bemöta alla barn lika. Slutligen diskuteras resultatet i relation till litteraturen och våra egna reflektioner. Studiens slutsats är att uppmuntran, benämning och bekräftelse kännetecknar det språkliga bemötandet i pedagogernas arbete med små barns språkutveckling.

In the curriculum of the nursery school it is said that the teachers shall lay stress on encouraging each child to develop his/her language. During trainee work of the education and the work at nursery schools, we have been witnessing young children step aside in the favour of the older children’s activity. Letting children develop their language with the support of the teachers and a social surrounding affects them for the rest of their lives. Controlling the language is a necessity in the society. The purpose with this study is to visualise how active teachers are thinking and working with a language education for one- to three-year-olds. The study aims further to point out any differences in a linguistic treatment from a gender perspective. The study is qualitative and it is based on four observations and four interviews, which are carried out at two different nursery schools. The result presents the teachers’ way of working and thoughts behind the work with language education, what possibilities and obstacles they see and their thoughts behind the treatment of girls and boys from a language developing perspective. In the result it appeared that the teachers work with the language in many different ways at the nursery school, for instance by gatherings, everyday meetings with the children and by reducing the children groups to gain more time for each child. In the work with the language, the teachers see the possibilities of using the gathering as an educational tool and utilising the everyday meetings as well. The teacher him/her self can be an obstacle if there is no time for talk with the children, whereas an important part of the language stimulation is lost. Some teachers don’t see any obstacles whatsoever for the language development. Regarding a possible difference in the treatment against girls and boys, the result shows that teachers don’t make any remarkable distinction, but they all share the value of treating every child equally. Finally, the result is discussed in the relation to the literature and our own reflections.